Har precis letat reda på en fin penna och skrivit de första bokstäverna i min nyinköpta kalender för 2012. Mest för att vi bokade en studentresa idag som jag kan skriva in i början av maj men också för känslan, känslan av att börja på något nytt.

Varje gång man börjar på en kalender, köper en ny väska, börjar en ny kurs så riktar man in sig på att det ska bli perfekt. Man ska få ett perfekt år och noga skriva ner allting, man ska hålla ordning och reda i den nya väskan och i kursen ska man sköta alla läxor och få ett bra betyg.

Men jag kommer bara börja en ny kurs en gång till för innan min nya kalender är slut är min skoltid slut och sen vet jag inte vad halva kalenderns sidor kommer att fyllas med.
Varför egentligen oroa sig? Jo för man vet ingenting, ingenting om hur det kommer bli.

Imorgon ska jag hålla ett tal i svenskan om att man ska ta en dag i taget och uppskatta det man har, inte låta skitsaker få en deprimerad och dyster.

Men först ska jag sova på saken, vänja mig vid det själv och försöka mena det jag säger för det är lätt att säga saker men i praktiken nej.