Grejen med att flytta hemifrån borde vara grymt skönt och det är det speciellt efter att ha bott på ett så ociviliserat ställe som jag bodde på (vid tanken älskar jag ändå stället jag växte upp på), jag kan hänga med vem jag vill när jag vill, ta mig till jobb och skola på min blåa cykel, jag kan köpa hem vilken mat jag vill, lägga mig när jag vill, städa/stöka ner hur mycket jag vill, inreda hur mycket jag vill, ha fest när jag vill. Allt hänger på mig, mig, mig mig.

Så tänker jag på mitt rum hemma i huset hos mamma & pappa, får en klump i halsen för där kommer jag antagligen aldrig mer bo, där som jag sovit nästan varje natt i 18 år. Alltid med mamma och pappa i rummet intill, lillebror bara lite längre bort.

Jag älskar min lägenhet, den är perfekt. Lagom stor, hyffsat fräsch och ja den är min men mitt huvud och min känsla säger att detta bara är på lån. Jag skulle bara bo här över sommaren sen skulle jag flytta hem igen och allt skulle bli som vanligt. Istället kommer min bror ta över mitt rum, jag ska bo på mina 36 kvm tills jag slutar gymnasiet åtminstone.

Man känner sig jävligt ensam, det suger. Jag älskar när någon sover här speciellt om det är någon av min nära som sanna, magdalena eller emil som man kan vara med utan att egentligen behöva bry sig om vad man gör, hur man gör det eller varför.

I natt sover det ingen här, jag har än en gång fått tanken att det är någon under min säng, jag kan inte sova trots att jag är övertrött och gråter ännu en gång över ett överdrivet problem.

Men allt skulle vara löst om mamma & pappa sov i rummet bredvid, allt blir så mycket bättre då.

Imorgon kommer i alla fall mamma en sväng innan hon ska till jobbet för att hälsa på och jag har sovmorgon till tolv, kan nog behövas!