Saknar känslan av att gå upp när staden sover, när någon enstaka fågel är vaken och
man klarar backen fast man är otroligt trött. Att vakna upp på cykeln påväg till jobbet
efter att sovit bredvid den man gillade mest.

Saknar känslan av att känna en doft av något som får upp bilder, minnen och känslor.
När det är det närmaste man kan komma det som en gång var verkligheten..

Varför tog man inte vara på det då.. fångade stunden och bara gillade läget istället för
att nu, dagar, år efter förstå vad det egentligen betyder..